Att marmormåla

Jag hittade ett gammalt bord som var precis i rätt storlek för att kunna användas i torpet. Tänker att det ska kunna stå på verandan.

Bordet är säkert inte äldre än början av 1900-talet men det har en fin form. Jag bestämmer mig ganska snabbt för att försöka mig på marmorering. En marmormålad bordsskiva mot ett rostrött underrede! Det blir fint.

Bordskivan grundar jag med mager oljefärg.

Den brunröda färgen blandar jag själv av järnoxidbrun och lite engelskt rött. Träet suger ojämnt så det krävs flera strykningar innan resultatet blir bra. 

Jag testar först att marmoren på en bräda. Inte helt enkelt men bra att öva innan jag börjar med själva bordsskivan.

När jag börjar bli klar med själva marmoreringen ser jag att kvistarna i träet skiner igenom. Jag skulle alltså ha målat många fler lager med vit grundfärg, och kanske inte utspedd med så mycket terpentin.

Jag tycker ändå att resultatet blev acceptabelt. Det var ju ändå första gången!

Om gamla torp berättas

Nordiska museet har under årens lopp gjort flera landsomfattande undersökningar om livsbetingelserna i vårt avlånga land och där har jag sökt bland frågeformulären och hittat spännande uppteckningar gjorda i trakterna runt mitt torp. 

Här nedan en fin beskrivning, gjord av en fru Johanna Andersson, Grythyttan född 1863. Framför allt har hon mycket detaljrikt beskrivit bohaget som det såg ut i de gamla torpen. Det är lite oklart när den här intervjun ägde rum men det är spännande att läsa det direkt från källan. Jag har återgivit texten med gammal stavning och grammatik.

****

 

Torparnas bostäder
"Torpare" behöver nödvändigtvis inte betyda "en som arrender ett torp". 'Torpare' kallas även liten bonde som har en liten, egen gård, födande 1-2 kor, och som saknar häst. Hans gård kallas 'torpet' utan någon förklenande betydelse. Han säger själv att han arbetar på 'torpet', utan självironi. En bonde med litet större gård och mera jord, födande 3-4 kor och häst kallas däremot 'bonde', även om hans ekonomi är åtskilligt sämre än den s.k. torparens.

Här fanns endast ett slags torpare, nämligen brukets. Visserligen fanns en tid även ett prästtorp med en torpare och en bässkartorpare, bärgsmanstorpare, men dessa hörde till undantagen. 

 

Utom torparna fanns inga obesuttna.

Torpen lågo på brukets mark, eller på bergsmannens jord, om det gäller bärgsmanstorp. Torparen arrenderade jorden och alla gårdens hus. Levande och döda inventarier fick torparen skaffa sig själv efter hand så fort han kunde. Bruket kunde eventuellt hjälpa torparen med anskaffandet av en eller två kor. 

Vid nybyggnad var det bruket som byggde. Torparen fick hjälpa till med körslor till bygget, torparen hade ju alltid häst. För detta arbete erhöll torparen betalningen i form av avräkning på sin skuld till bruket, han stod nämligen alltid i skuld till bruket på det ena eller andra sättet, om inte annat, så genom "uttagsdagen", den 1 i varje månad var en sådans dag, då torparen fick 'ta ut' på magasinet det han behövde, t.ex. något slag av redskap eller verktyg, eller mat till familjen. Man fick vanligen ärter, gryn, mjöl, salt, strömming och sill, tobak, snus, tömmar och sulläder. Var det någon torpare som inte behövde "ta ut" den dagen, så fick han ut sin eventuella fodran kontant. Detta var dock, förklarar min sagesman mycket sällsynt. Den som stod för magasinet och lämnade ut proviant, redskap eller pengar kallades 'spektar'.

En liten täppa hörde till torpstugan. I den odlades potatis och kålrötter, men icke till avsalu, endast för eget behov. Prydnadsväxter förekommo överhuvudtaget inte av gammalt.

Stugan av uppförd av timmer, vanligen i en våning. Bruket byggde stugan, varvid torparen- som ovan nämnts- fick hjälpa till med körslor. Nybyggnad av stugor förekom mycket sällan, den ene torparen efter den andra fick flytta in i samma gamla stuga. I många fall kunde torparens stuga likna en mindre bondstuga vad det yttre beträffade. Bondstugan var dock i allmänhet bättre underhållen än torparens. Hade bonden tapeter på väggarna, så var torparens stuga endast vitlimmad direkt på timmerväggarna. Torpstugan innehöll rum och kök samt en liten farstu.

 

I I = dörrar. I I I = fönster. Som synes saknade husets baksida fönster. 1.) Öppen spis i köket. 2.) Bakugnsgruva. Där kunde man förvara kokkärl, ved o.d. 3.) Bakugn. 4.) järnkakelugn. 5.) Stege 1. Trappstege som ledde upp till vinden. Där förvarades kläder och sådant som inte användes dagligen. 6.) Yttertrappa

Köket användes dels som kök, dels som sovrum för någon av familjens medlemmar, dock icke under den kallaste vintern, då blev det aldrig så varmt i köket att man kunde vistas där annat än vid matlagning och bakning. Man bar då in maten i stugan och åt där.

Det har hänt att bruket flyttat en gammal lada eller ett stall och av en sådan byggnad gjort en torpstuga.

Torpstugan var i det stora hela lika på alla torp. Vedboden var ofta sammanbyggd med stugans ena vägg. Det vanligaste var dock att stugan var fristående, vedboden var då sammanbyggd med stallet.

Innertaket var med takbjälkarna (runda stockar) synliga innifrån stugan. Innertaket var alltså lagt på dessa. Detta bestod av halvkluvor med den flata sidan vänd nedåt. Den flata sidan var ibland avjämnad med en flämyxa, ibland var den obehandlad efter klyvningen, men aldrig voro de hyvlade eller skavda. Halvkluvorna kallades klåver, kluvor. Golvet var i allmänhet av trä. Det fanns dock i min sagesmans barndom någon stuga kvar som hade jordgolv. 

 

Som synes av skissen hade stugans bägge rum eldstad, i koket fanns dess utom bakugn.

 

Bönderna började använda järnspis i köket redan år 1880, i torpstugorna började de förekomma ungefär 60 år senare. Tapeter fanns inte före 1870, väggarna voro vitlimmade. Fönstren voro visserligen små men det fanns - så långt tillbaka man kan minnas - fönsterglas i dem.

De vanligaste möblerna hos torparen voro följande: Ett bord som vanligen stod vid fönstret längst in i stugan (vid husets ena gavel). Två olika slag av bord förekommo. I stora familjer med många barn brukade man ha ett bord med "bordbänk". Bordet var ett vanligt fällbord, men under bordet fanns två utdragbara "sängar" eller rättare bänkar med plats för en fullvuxen person på varje bänk. Man låg då med huvudet ut på golvet och fötterna och knäna under bordet. Det andra bordet kallades bordskåp. Detta var ett skåp med två hyllor och två dörror som stängdes mot varandra. På skåpet en vanlig bordskiva. Mellan skåpet och bordskivan fanns en utdragbar låda, i denna förvarades bröd, smör, kniv, sked och kanske någon skål med sovel av något slag. Bägge dessa bord tjänstgjorde som mat- och bakbord.

Av stolar fanns av gammalt en eller högst två i varje familj, oberoende av familjens storlek. Stolarna hade fyrkantig sits, fyrkantiga ben och fyrkantiga pinnar i ryggstödet. Stolar med svarvade delar kommo senare. En s.k. klästol, klädesstol fanns också av gammalt. Denna bestod av en fyrkantig låda med ryggstod på vilken sitsen kunde fällas upp och där man förvarade mindre klädespersedlar, strumpor, vantar och ofta även skor. Denna stol kan därför nästan räknas till hemmets förvaringsmöbler.

 

Det i Dalarna så vanliga "bordssätet” förekom inte här.

Man hade inte lika många säten som man var familjemedlemmar. I stället hade man ett långsäte som hade plats för tre. I större familjer kunde man ha två sådana långsäten i köket. Förutom långsäten och vanliga säten fanns mindre sådana för barnen, s.k. pallar.

Soffa med lock har funnits så långt tillbaka man kan minnas. Sofforna voro varandra tämligen lika, ryggstycket kunde dock vara något olika faconerat, ibland var övre kanten rak, ibland var den uppåtsvängd i en sammanhängande linje, ibland fanns det flera "bågar". En del torpare snickrade själva ihop sin soffa, men vanligen beställde man den hos snickaren.

Följande förvaringsmöbler funnos: I köket ett skåp med två dörrar nedtill, upptill hyllor utan dörrar, kallades kärlhyllor. I nedre skåpet förvarades matvaror och diverse småsaker (icke kläder) i övre hyllan porslin som ställdes på kant.

I kammaren fanns alltid en byrå. Denna var tillverkad av snickaren på platsen och var av enklaste slag, utan spegel. Dock hände det att man hade en liten spegel i träram hängande över byrån. Det var dock inte ovanligt att familjen ägde endast en spegel, "den som
satt i fars snusdosa" för att citera min sagesman.

Möblerna voro vanligen målade i någon mörk färg, vanligen i brunt. De som voro litet händiga och hade litet snickarverktyg brukade nog själva tillverka sina möbler, andra beställde hos snickaren, Min sagesmans far, som var litet snickarkunnig tillverkade alla sina möbler själv, till och med byrån. Han tillverkade dock icke annat än för eget behov.

Bondens och torparens möbler voro i det stora hela lika, ofri man här räknar med en vanlig fattig bonde med 3-4 kor, häst och en liten stuga med ett rum och kök. De större bönderna med större egendom och stuga med flera rum hade givetvis en helt annan utrustning i fråga om möbler.

Bonden eller herrgården höll inte med några inventarier i torpet.

Huggkubben hade sin plats inne i stugan i vrån vid spisen. De som voro litet snickarkunniga (även om det gällde endast för husbehov) hade snickarbänken stående i köket hela året utom under själva högsommaren, då man hade den stående i en bod eller lada.

När korna kalvade på vintern var det vanligt att man hade spädkalvarna inne i stugan. Man byggde då en kalvkätte på så vis, att man drog ut soffan från väggen och ställde den hörnvis (diagonalt över golvet). Bakom soffan blev det god plats för kalven där den
fick ligga på halm. På samma vis kunde man hysa får och getter och killingar om någon av dessa blev sjuk.

De helgdagskläder eller andra gångkläder som inte ständigt voro i bruk förvarades hängande i boden eller på vinden.

I köket fanns bäddplats för fyra personer, två i utdragssoffan och i den under bordet liggande på längden utdragbara sängen eller bänken, två personer. I kammaren fanns en utdragssäng (gustaviansk). Där låg far och mor och det minsta barnet. Fanns det gamla
far- eller morföräldrar lågo dessa i en utdragssoffa i kammaren. De vuxna barnen lågo i köket, på sommaren lågo dessa, såväl flickor som pojkar, i något uthus, i en bod eller lada. Fanns det ingen säng eller soffa där, så bar man ut den soffa man legat i köket.

Torparen hade inga tjänare, endast tillfällig hjälp, och dessa behövde man inte hysa över natten.

Sängutrustning (lika sommar som vinter): I botten på sängen halm, vanligen råghalm. Madrass fanns inte, utan halmen lades direkt i sängen eller soffan. På halmen lades en "underbrea", denna bestod av två längder mattvävnad (trasmattor) hopsydda så att man
fick underbredan så bred att den täckte över halmen även när sängen var utdragen till sin fulla bredd. Man låg direkt på underbredan, lakan förekom inte. Kudden (en längkudde, som räckte tvärs över sängen) bestod av hemvävt tyg av blånor. Den var stoppad antingen med fint sönderklippta trasor, eller, i de gårdar det fanns folk som sysslade med jakt och fågelfångst, med fjäder och dun av skogsfågel. Endast en kudde i varje säng utom i de gamlas soffa där det kanske fanns två. Så återstår bara fårskinnsfällen, och denna användes såväl vinter som sommar.

Min sagesman berättar att det framemot våren brukade bli sådan foderbrist att man såg sig nödsakad ta ut sänghalmen till kreaturen. För övrigt utgjordes då fodret av tall- och björkkvistar, granlav och ljung (ifråga om ljung: i händelse det hade hunnit bli så pass stora barfläckar i skogen att man lyckades komma över någon sådan. Annars ansågs ljung vara ett bra nödfoder.

Vaggan bestod av en låda, vidare upptill än nedtill med två vaggmedar, tvärs under vaggans botten. Medarna stucko ut ett stycke på vardera sidan om vaggan, så att man kunde trampa på den med skotån och på så vis hålla vaggan i rörelse. Vaggan bäddades på samma vis som en säng, men i stället för fäll av fårskinn användes en liten fäll av
lammskinn.

Till varje jul hade man storrengöring i stugan. Då tvättade man av fönster och fönsterfoder, dörrar och dörrfoder samt alla andra omålade ytor på Möbler, skåp, bord och soffor och sängar. Soffor och sängar skurades invändigt med vatten och sand, och även utvändigt om de voro omålade. Ny halm lades i sängarna, sängkläderna piskades och skakades, muren vitlimmades, och naturligtvis skurades golvet, sätena och pallarna. Dessutom skurades golvet i koket till varje söndag. Skurningen gick till så, att man strödde torr sand på golvet, sedan öste man på vatten. Själva skurningen skedde med "tvaga". Denna bestod av kvast av granris. Grankvistarna voro hopbundna med björkvidjor som först vridits eller tvinnats. Kvasten hade ett kort skaft av en rund träpinne. Vid skurningen brukade man hjälpa till med foten genom att trampa på tvagan.

Den dagliga städningen inskränkte sig till att breda ut skinnfällen jämt över sängen samt sopa av golvet med björkkvasten.

Av gammalt saknades såväl gardiner som mattor i torparstugan. Någon handduk fanns i torpstugan, men den fick inte användas till att torka sig på när man någon gång tvättade sig. Mäst användes handuken till att linda in maten i när man var ute på något arbete på åkern eller i skogen. Den vanligate maten var då gröt och mjölk. Man slog gröten i en träskål, ställde denna på handduken, man knöt ihop handdukens fyra hörn, och på så vis bar man grötskålen med sig. Mjölken (vanligen surmjöl) medfördes i en träflaska. 

Bordsduk förekom inte av gammalt, "inte ens hos kyrkvärden" som min sagesman uttrycker sig. Andra tyger och vävnader än de som användes till säng- och gångkläder förekom inte.

Underbredan, som man vanligen vävde av trasor, brukade man också väva av dunblån, den grövsta sorten av lin.

Måltiderna intogos i stugan, rummet innanför köket. Bordet i stugan var alltid placerat vid gavelfönstret. Husfadern hade alltid sin bestämda plats vid bordet, till höger framme vid fönstret. Sonen satt mitt emot fadern, de övriga familjemedlemmarna var som helst. Husmodern åt också vid bordet, men först när övriga ätit.

Matlagningen verkställdes i stekpannan och tackjärnsgrytorna. Av de senare fanns två typer, en mindre, rymmande cirka 3 kannor, försedd med tre fötter och handtag rakt ut från sidan, samt en större med tre fötter men med öron i stället för handtag. När man skulle lyfta av en sådan gryta använde man två krokar av järn, grytkrokar . Dessutom fanns vanligen två kopparkittlar, en större på 10 kannor, och en mindre, rymmande 7 kannor. Den störste användes vid bryggning av malt- och enbärsdricka, samt till att göra deg i när man bakade bröd, och man inte ville ta till stora tråget. Den mindre användes vid kokning av ärter, köttsoppor och potatis.

Maten sattes fram i "stenfat", karotter av lergods, bruna med en svart rand runt om vid övre kanten. Kött lades upp på en stor tenntallrik. Sedan ganska långt tillbaka har det också funnits bunkar av bleckplåt, dessa kunde användas både till att äta ur och att sätta fram maten i.

Man åt ur träskålar och på tallrikar. Man hade inga särskilda kärl att dricka ur. Man drack antingen ur samma skopa eller ur var sin träskål, eller ur ett stopmått av lergods. Skedarna voro av trä, men man hade vanligen några silverskedar, men dessa användes icke annat än vid särskilda tillfällen. Bordsknivarna sågo ut som nutidens knivar, men voro kortare än dessa, bladet var av järn, skaftet av björk. Gaffeln var inte så vanlig, men den förekom, användes nästan uteslutande vid matlagning, att ta upp köttet ur grytan med, samt att vända steken med i långpannan.

Under bordskivan fanns en utdragbar låda, den drogs ut på bordets långsida (som vändes ut mot golvet). I denna låda förvarades slevar, ösor, skedar och gafflar, ävensom vispar o.d. Var bordet ett fällbord vars framsida fälldes upp hade lådorna sin plats vid bordets kortsidor, en på vardera änden.

De finare skedarna, som inte användes i vardagslag förvarades i översta hyllan i skåpet, vars främre kant (hyllans) var "tandad" så att man kunde sätta in en sked i varje skåra. För övrigt torde det inte ha funnits några saker som voro för fina att använda i vardagslag.

Alla kärl för matlagningen samt träskålar och tallrikar förvarades i kärlhyllan. Denna stod på golvet och räckte nästan ända upp till taket. Den nedersta hyllan bestod av träslåar. Där förvarades grytorna och kittlarna, grytorna vända upp och ned. På de övriga hyllorna (vanliga hyllor): Den näst nedersta: Stora träbunkar. Därovanför: Stenfat och bleckkärl. Den övre hyllan var försedd med en list mitt över främre kanten. Där förvarades husets tallrikar ställda på kant med tallrikens insida vänd mot rummet. Tallrikarna lutade något mot rummet och hade stöd av listen, detta för att det vackra mönstret på tallrikarna skulle synas. Kärlhyllan var nämligen helt öppen nedifrån och ända upp. De vackra tallrikarna fingo överhuvudtaget inte användas. Men man tog ned dem ett par gånger om år och diskade dem för att få dem blanka.

I nästan alla torparhem fanns en tavla i stugan (icke i köket). Det var vanligen ett oljetryck med motiv från sydligare länder, troligen Italien. Partavlorna "Mannens och Kvinnans ålder" fanns senare i varje torparstuga. En liten spegel brukade hänga ovanför byrån i stugan, eller också stod fars lådspegel där. Två olika krukväxter voro ganske allmänt förekommande, Granium och Toffla (Toffelblomman?).

Till jul pryddes med halm på golvet i stugan (icke i köket). Dessutom hade man ”julgrannt", en ring av halm hängande vid fönstret i köket. Ofta flätade man in små tallkvistar i halmringen.

Till påsk pryddes stugan med kvistar av sälg och björk. Kvistarna togos in och sattes i vatten långt före påsk för att de skulle hinna bli gröna till påsk.

Till midsommar strök, repade man björklöv och strödde på golvet i stugan. Björkkvistar stuckos in bakom järnkakelugnen i stugan samt över spismuren i köket. Dessutom vitlimmades tak, väggar och spismur i köket.

Vid andra särskilda tillfällen vidtogos inga särskilda anstalter för stugans prydande. 

Mellan dödsfallet och begravningen förvarades liket i en bod, "stå lik i bön".

Vintertid förrättades en hel del sysslor inomhus. Far skodde hästen i köket, lagade redskap och verktyg, kördon, selen och laggkärl, satte nya pinnar i räfsorna eller ställde i ordning virke till dessa. De något snickarkunniga hade snickarbänken stående inne i köket hela vintern.

Kvinnornas inomhusarbete bestod i (utom de vanliga hushållssysslorna) att "riva plock", riva trasor, kärna dessa i en gammal smörkärna, karda detta, samt slutligen blanda det med ull vid kardningen av denna. Det var särskilt de gamla kvinnorna som sysslade med att "riva plock", de gamla gubbarnas vanliga sysslor bestod i att ställa i ordning virke till pinnar till räfsorna samt tälja pinnar, samt klyva stickor till stickbloss.

Man utförde inga inomhussysslor för herrgårdens räkning.

Skulle hantverkaren eller annan tillfällig besökare ligga kvar över natten fick han ligga på halm på golvet. Var det fråga om finare eller kärare främmande (släkting etc,) fick man avstå en säng åt denne och någon av familjemedlemmarna fick ligga på
golvet.

Torparen umgicks med sina grannar.

Torparen kunde sitta kvar 50 år på torpet. Orsak till flyttning var vanligast sjukdom eller död.

Sonen brukade "ärva" torpet efter sin far.

Man erhöll icke flyttningshjälp från något håll.

NORDISKA MUSEET

E.U. 17522
VÄSTMANLAND
Grythytte & Hällefors hd, Grythytte sn
Ämne: Torparnas bostäder och bohag 3
Meddelare: Filip Rombo, Högforsbruk

Sagesman: Fru Johanna Andersson, Brudgums torpet, Grythyttan, Född 1863

Stolsrenovering

Hemma i stan, 25 mil från torpet, får man renovera sånt man kan ta med sig hem i bilen. 

Den här gången var det ett par stolar som fick följa med hem. De är från tidigt 1900-tal och jag har renoverat dem tillbaka till sina ursprungliga färger. Lite ovan färgställning men det var precis de här kulörerna på stolarnas äldsta lager färg.

Stolarna var målade med plastfärg och lagade med plastic padding. Jag fick skruva isär sitsarna för att komma åt att ta bort allt gammalt kladd. Men när plastfärgen smält av speed-heatern följde all gammal färg med och det gick lätt att ta bort.

De rätta kulörna hittade jag hos Ovolin ur deras kulörserie Anno 1900. Sitsarna har varit mörkt bruna och en instagramvän delade med sig av kunskapen att man influerats av mörkt läderklädda sista, något som ansågs vara exklusivt.

Stolarna är målade med äggoljetempera som jag blandat själv av ägg, linolja och vatten. Färgen beställde jag som pulver. Nu behöver stolarna stå 3 - 4 veckor innan man kan borsta upp den fina glansen som är så typisk för den här färgen. Ska bli spännande att ställa dem på plats på verandan när det blir dags!